Kathmandu here we come!

 

Idag var dagen då vi skulle åka Jeep! Första gången sedan vistelsen på marknaden i början av min vistelse skulle jag får åka någonstans istället för att gå.

Vi packade ihop våra saker, åt vars en skål nudlar till frukost och väntade på Jeepen som skulle köra oss till Kathmandu.

Efter att ha packat allt och några påpekningar om att Leandro skulle packa sitt innan frukost, så kom Jeepen. Det satt redan folk i den, vilket gjorde sagan om att vi skulle vara ensamma i Jeepen hela vägen dog abrupt.

Men vad hade jag trott, att Det var limo-service och champagne i slutet av vägen?

Nej det var bara att hoppa in i mittensättet och placera sig så bekvämt man kunde med ena delen halvvägs upp på dörren och den andra snart bortdomnad med Nimas dunjacka tryckt mot min axel, så att jag snart började känna hur svetten letade sig fram längst ryggen.

 

Det var redan fyra personer i Jeepen när den anlände. Två Nepaleser och två… Stora ryssar, i klass med mig själv.

Visserligen pratade en av dem väldigt bra engelska, medan den andra hade en klassisk fördomsfull rysk touch i sitt språk.

Vi diskuterade vad vi gjort och dem hade varit på en guidad tur uppe i dem mer turistvänliga områdena. Vi diskuterade politik, resesätt och arbete. Det visade sig att den engelsktalande ryssen var en biolog-forskare med inriktning på borstmask, (Dem små maskliknande djuren som lever i sandbottnen i havet på lite olika ställen.)

Men att han även forskade om andra områden också.

Jag föll strax därefter in i min bubbla och ville inget hellre än att sätta i lurarna i datorn och sjunka in i musikens värld. Men inte så länge vi var placerade så här.

Vi kom till Okhuldunga och fick förklarat för oss att vi skulle plocka upp en kille till innan vi fortsatte mot Kathmandu.

 

Vi väntade, körde till det ena stället efter det andra och väntade lite till på den mystiska resenären som på något vis skulle klämmas in med oss andra.

Som tur var var det en kille som skulle hoppa av här också vilket gjorde situationen mer hanterbar.

 

Efter vad som kändes som en evighet fortsatte vi. Vi kom till ett ställe där vi skulle äta lunch och detta blev andra gången på två dagar som jag fick kött till min Dahl bath! Lyckan var fullständig.

Vi fortsatte köra och efter några timmar kom vi till välkända områden, där jag mindes att vi lämnade in jeepen på väg till Patle på reparation.

Snart skulle vi vara hemma.

Vad jag inte hade räknat med var dem två timmarna vi fick spendera i kö strax efter rasten vid verkstaden. Vägen hade tydligen gått sönder så vi blev omdirigerade upp för en sandväg som löpte upp i bergen och förbi den förstörda vägen. Detta kändes som en vecka då ingen förklarade vad som hade hänt, och med fler trafikstockningar på den smala sandvägen som mer påminde om en sandstorm där vi var placerade bakom en lokal turistbuss.

Det positiva nu var att jag iallafall kunde sitta på hela rumpan och jag hade fått av mig min dunjacka och fått fram min buff och mina solglasögon vilket gjorde att jag såg ut som en vägbandit istället för turist. Det så länge jag behöll buffen upp över öronen iallafall så att skägget inte angav mig.

Trafiken släppte så småningom som om inget hänt och vi närmade oss med ilfart.

Vi passerade några jeepar på vägen, blev omkörda av flera och snart stannade vi för en kisspaus i skymningen med utsikt över en avlägsen del av Kathmandudalen.

Den engelsktalande ryssen frågade mig hur lång tid det var kvar innan vi var framme, och jag drog till med magkänslans 45 minuter. Vilket stämde bättre än jag hade kunnat trott.

Vi lämnade ryssarna downtown och bytte själva till en lokal taxi för att ta oss den sista biten till Pembas hus.

 

Väl hemma bemöttes vi av familjen utanför huset och jag drog upp mitt till rummet, innan jag gjorde resten sällskap i vardagsrummet för middag.

Direkt efter tänkte jag att jag skulle sova… Men först en mugg raksi, som välkommna hem.