Efter att vi satt i oss två koppar te, en skål med skålande varma nudlar och packat våra ryggsäckar satte vi oss av mot nästa mål, den plats som skulle bli vår sista övernattning på landsbygden i Nepal.

 

Solen hade kommit upp en bit på himmeln och värmde den ena axeln medan den andra fick ta smällen från den nordliga vinden som fortfarande kom in över bergsåsen.

Vi tog oss ner betydligt fortare än vi hade tagit oss upp och ett tag kändes det nästan som att vi flög ner för den ringlande grusstigen.

Packningen skavde en del efter felaktiga inställningar och mina kängor som stått och dammat hemma hos Pemba i två månader var fortfarande stela och knagde på mina hälar.

Men inget kunde stoppa mig, jag var på väg ”hem.”

”Civilization here I come!”

 

Snart befann vi oss på samma väg som vi lämnade dagen innan. Vi hade redan gått närmare 5 km. och klockan var bara strax efter 0900.

Vi hade fått förklarat från Nima att vi kanske behövde gå tre fyra timmar idag för att komma fram. Vilket skulle betyda att vi var framme till lunch.

Vi fortsatte att vandra på medan smogg kom in över kullarna och snart blev det soliga vädret ändrat till diss, dimma och hög fuktighet. Vi fortsatte ner i lite mer skogbevuxet landskap och genade via stigar mellan vägens alla snirklande svängar runt bergsknallar, stenras och raviner.

 

Snart var vi nere i mer skogsliknande miljö med höga Rhododendrons och tallar kantandes sidan av vägen.

Tillsammans med dimman och den höga fuktigheten påminde vädertillståndet om en ruggig skånsk höstdag, med den skillnaden att det fortfarande var lite värme i luften.

Fuktmättnaden i luften gjorde att träden sög åt sig det mesta av vattnet och under lövverket som sträckte sig ut över vägen såg ut som en strandplätt som fått sig ett stänk av sommarregn.

 

Vi kom fram till begygelse och Nima började leta efter var folket var som bodde i huset.

Vi gick tillbaka till ett annat hus där dörren var öppen och vi gick in, Nima hade förklarat att detta var var Pembas Kusin bodde.

Jag och Leandro kollade på våra klockor och kom snabbt fram till att detta måste vara det ställe vi skulle sova på, eftersom det gått tre timmar sedan vi lämnade Tehuset och Nima berättat att vår utrustning som vi lämnat kvar hos Patle skulle komma hit med en separat Jeep under dagen.

Lättade av att ”allt” var över och vi kunde luta oss tillbaka och bara slappa för resten av dagen, satte vi oss ner i kökets bortre ände och blev snart serverade både Chang och lunch.

Vi åt och drack diskuterade färdvägar och vad vi skulle göra när packningen kom.

Efter ett tag förklarade Nima att vi inte skulle stanna här utan att vi hade ytterliggare tre timmar kvar att vandra innan vi kom dit vi skulle och att vår packning redan anlänt till det andra stället.

Något besviken men med mätt mage krängde jag snart på mig min ryggsäck och vi fortsatte ut i vädret.

Snart var dimman så tjock så att jag knappt såg något annat än stigen jag gick på.

 

Jag kom in i mitt egna tempo och hamnade lite efter dem andra två som såg ut att ha sparat sin energi. Medan jag malt på för att komma fram, som en draghäst ryckandes för att få dem andra två att följa efter.

Vi fortsatte längst vägen, små stigar som gensköt, snart hörde vi bilar och lite bebygelse kom fram.

 

Stigningen sedan lunch hade varit som att gå rakt uppåt utan slut, kom vi till ett krön på en backe så fortsatte en ännu längre backe lite längre fram.

Men slutligen kom vi fram till mer civiliserad bebygelse med telestolpar, tonvis av rullad stålvajer och plantage. Upp för kullen och en snäv sväng till vänster och där var den…. ASFALT!

Detta var den väg som skulle ta oss hela vägen tillbaka till Kathmandu dagen efter, och standarden på detta tehus där vi skulle sova var hästlängder bättre än ställena jag sovit på dem senaste två månaderna. Rum med låsbar dörr, riktig säng och till och med en stereoanläggning i allrummet på övervåningen.

Vi hamnade till slut i köket tillsammans med Nima och värdskapet som bjöd på chang innan maten, men inte den vanliga changen av majs eller ris som jag var van att få i Patle, utan äggchang.

Jag vet inte riktigt vad den innehåll förutom ägg, men den smakade lite äggtoddy och gav något av ett tuggmotstånd när man drack den.

Aja… imorgon var det Kathmandu, så skål!