10/2 2017

So once more, a swedish post about my Nepalstay during last winter.

Så i veckan var det dags igen.

Ännu ett bröllopsfirande i byn. Denna gången var det Lahmans dotter som skulle gifta sig. Jag hade fått en inbjudan någon vecka tillbaka, men som vanligt hade tolkningen och missförstånd gjort att jag uppfattade det som att det var den 6e februari som gällde.

 

Jag tog mig mig upp till Lahmans hus med resterande familj, ”mamma” ”pappa” och Kandu.

Det vissade sig att Lahman bodde granne med min assistent Nuri. Något som ingen berättat utan förklarat att Lahman bodde precis ovanför oss.

Väl på plats hade mörkrets inbrott redan skett och pannlampor och husbelysning var den enda ljuskällan som fanns tillgänglig.

Jag träffade snart på Nuri efter att ha anlänt. Folk dansade redan till den inhemska musiken, som spelas i varenda hus dagligen.

Han visade mig in i huset, där jag även träffade på Lahman. Dem drog mig åt vars ett håll och ville att jag skulle följa med.

Lahman drog fram en stol och satte framför ett av hörnborden där, redan kända ansikten satt och drack te eller chang.

 

Jag fick mig en mugg med majsöl och snackade och hälsade på folket som satt runt om.

Kvinnorna på golvet viskade och snackade sins emellan och med männen om ett samtalsämne som inte gick att undvika… Mig!

Jag förstod inte mycket men en del av samtalet handlade om mitt skägg.

Det är en ovanlighet att någon har ett skägg värt att nämna, enbart ett fåtal personer som jag träffat under tiden här har haft någon typ av hårväxt värt att nämnas som skägg.

 

Kvällen gick och vi pratade eller försökte kommunicera om engelska och nepali. Vilket har sina grova brister.

Jag undrade var maten tog vägen efter att ha fått serverat min femte påfyllning av dryck, samt magen började göra det påmint om att det var ett bra tag sedan jag ätit.

Jag undrade dessutom var Pemba och Pasan var då ”mamma” hade sagt att dem skulle vara här.

Jag tog en runda i huset, upptäckte att det fanns en övervåning och gick upp dit.

Här, längst in i hörnet i ett avgränsande rum hittade jag ”mamma” och ”pappa” med några andra mindre kända ansikten. Vi pratade lite och jag frågade var Pemba var någonstans.

Jag fick inget direkt svar utan möttes av en liten kille istället som på hyfsad engelska bjöd med mig ner till dansgolvet istället. Eller ja dansgolvet, det var plattsättningen utanför huset.

Jag följde motvilligt med ner och dansade en stund till den öronbedövande musiken som spelades på högtalaren några cm från mitt huvud.

Efter vad som kändes som ett godkänt uppträdande av mig, tillsammans med hälsningar på Jamji, Nuri mfl. så förklarade jag att jag var hungrig och undrade när maten skulle serveras.

Då förklarade Nuri att maten serverades i ett intilliggande rum mellan husen. Han pekade mig i rätt riktning och en annan kille som jag tyvärr inte vet namnet på men som har aggerat allmänguide för mig vid dessa tillfällen och servitör tog med mig in och satte mig ner vid ett hörn på en soffa.

Snart kom han med mat och frågade om jag ville ha chang till.

Jag tackade ja, nästan frossade i mig maten och undrade om backning. Snart kom risgrytan och andra tillbehör i olika skålar. Jag fastnade för en chutny som jag misstänkte innehöll tomat.

Dessutom fanns det rödlök! Färsk grönsak/lökväxt som jag kände igen! Jag pillade ner några klyfter på tallriken och fortsatte att frossa.

Vid det här laget var jag redan trött och efter maten var känslan inte mindre påtaglig, men Lahman hade sagt att jag Måste stanna till cermonin.

Jag sa artigt ja okej det kan jag göra. Gick runt området igen, tillbaka ut till dansgolvet för att leta reda på Pemba, ingen lycka än så länge. Jag gick upp till rummet där jag först satt och fortsatte snacka med männen.

Äntligen kom Pemba och Pasan och satte sig ner framför oss. Dem fick mat, pratade med resterande om planer, vägarbete, skola och andra saker. Jag satt som vanligt mest och lyssnade och försökte hålla mig vaken.

Så var det äntligen dags för cermonin, jag gick tillbaka till matsalen där den skulle hållas och tog några usla bilder, ljuset här inne var dåligt, brudparet satt vända mot altaret med paraplyer över sig så en översiktsbild var extremt svår att få till.

 

Jag stannade kvar en halvtimme eller så innan jag gick tillbaka till Pemba och påpekade att det började bli dags att gå hem.

Det skulle dröja ytterliggare två timmar innan jag fick en indikation på att vi var på väg.

Och imorgon var det vanlig skoldag…

 

Slutsats:

Jag förstår inte varför det alltid anordnas firande så sent på dagen. Och en söndag dessutom.

Förra helgen var tvådagarshelg, så bröllopet hade kunnat hållas på lördagen, eller åtmindstonde under dagen på söndagen så att allt kunde hinnas med innan folk blev trötta av att bara sitta och vänta på att saker skulle hända.