7/2 2017

Jag satt vid datorn och överförde bilder frå kameran och filmer till telefonen när ”Pappa” sa ”Machine comming.”

Jag undrade om det var nu han menade och han pekade och nickade åt det håll maskinen skulle komma ifrån.

Jag tog och stängde ner datorn, tog med mig kameran och tjocka dunnjackan och gick ut.

 

Solens sista ljus kastades över bergen lite längre bort, skymningen var ett faktum, men trotts detta kunde jag urskilja ett ljus och en svart prick i en av kurvurna vid krönet till en kulle där vägen slingrade sig ner ifrån.

Jag tog fram kameran och zoomade in. Det var Pembas motorcykel och antagligen Pemba själv och två andra som stod och diskuterade. Efter en stund fortsatte motorcykeln vidare längst vägen.

Man kunde höra avlägsen partymusik och diverse tutande, en del av tutandet stod motorcykeln för men snart kunde man höra glädjerop, en diselmotor och larvfötter som jobbade sig genom dalen.

Grävmaskinens strålkastare avslöjade var den befann sig. Snart kunde jag se den komma upp för samma krön där jag sett motorcykeln tidigare.

Motorcykeln passerade strax nedanför mig tutandes, varnande alla eller uppmärksammande, är ett bättre ord, att maskinen var på väg.

Jag stannade kvar en stund på min plats innan jag bestämde mig för att gå ner till en bättre punkt där jag kunde se en större sträcka av vägen.

Tiden gick och det kändes som om maskinen inte skulle komma fram idag.

Jag gick tillbaka upp till huset för att hämta min pannlampa.

 

När maskinen väl kom stannade jag utanför huset och iaktog händelsen.

Från att ha varit en tyst bergsby med enbart skällande hundar då och då, förvandlades ljudbilden till en liknelse med en byggarbetsplats i staden.

 

Snart var alla samlade hemma i huset och maskinisten var i full gång med att förbereda huvudingrediensen för kvällens middag. Kyckling!

Hela fågeln styckades upp och stektes till i wokpannan. Kyckling kurry stod på matsedeln ikväll.

En måltid som jag eftersträvat sedan jag kom hit för två månader sedan.

Snart serverades öl och chang till kvällens festmåltid och alla skrattade och det infann sig en viss lättnad över att vägenprojektet nåt ett av dem stora delmålen.

Vägen till Patle var färdig. Nu återstod bara arbetet med att underhålla vägen.

 

Nästa dag kunde jag se maskinen från husets fönster där den hackade ner ett stort stenblock för att sedan fortsätta ner för vägen och försvinna runt nästa vägkrön, vid lunchtid kunde man bara höra maskinen jobba på distans och det var den visiten Patle fick av den maskin som jobbat sig hit under cirka 1 månad.