28/1-17

 

Så äntligen hade jag fått folk att inse att jag måste få en internetuppkoppling igen. Efter några veckors påminnande om att jag måste komma i kontakt med dem där hemma och främst se så att min försäkring hade blivit förlängd.

Jag hade förberett mail, satt över pengar för försäkringen, men aldrig skickat mailen där jag förklarade vad som skulle göras. Så i lördags förklarade byggingengören för familjen att jag måste till Pemba så snart som möjligt för att använda datorn och då reagerade folk, när det nämndes att jag annars var tvungen att åka hem på måndagen.

 

Jag och ”mamma” begav oss iväg strax efter frukost, som idag bestod av nudelsoppa. Vanligtvis serveras det ingen frukost utan möjligen te och en bit kaka från bröllopet.

Jag hade satt min dator på laddning som vanligt efter att ta tagit slut på batteriet med en film kvällen innan. ”Lördags-bio”. Jag slevade i mig mina nudlar medan datorn laddade, packade en lättviktspackning med dunnjacka, solcell, powerbank och till slut datorn.

Vi gav oss iväg på huvudvägen med solen värmandes på vår vänstersida.

Vi passerade några bekanta som frågade var vi var på väg, ”mamma” (som alltid snackar) svarade glatt.

Allt springande, eller ja, gående i denna terrängen har gjort gott för jag märker att jag börjar dra ifrån när vi ska någonstans. Detta kan även bero på att jag har längre ben.

Vi gick på med dead-linen i huvudet om att lunch serverades vid 1000 dit vi skulle.

Efter att nästan ha kommit fram ganska precis i tid, började vi höra motorljud och metal mot naturmaterial framför oss.Vi fortsatte fem minuter till och mycket riktigt där var maskinen, och Pemba. I full gång med att jämna ut en ny kurva upp för berget från en ny väg.

Jag hälsade på Pemba och vi diskuterade hur det såg ut. Han förklarade att dem hade fått göra en helt ny väg en bit för att den gamla var för brant att köra i. Vi diskuterade även varför jag hade kommit även om han redan visste och slutligen stannade jag kvar och iaktog maskinens framfart i den sandiga slänten från en gräsplätt några meter upp.

Maskinen började riva i början av slänten och Pemba sa att vi skulle fytta högre upp.

Över en kopp Sherpa-te stod vi och diskuterade vägen och hur den hade sett ut innan, en kan gick i förlägningen av slänten vi stod på och Pemba förklarade att det var den nivå som vägen hade innan, tre meter högre än nuvarande.

 

Jag följde med Pasan (Pembas projektbror, som han själv kallade honom) upp dit vi skulle äta lunch. och inrättade mig i soffan och drog fram datorn för att börja uppdatera inkorgen på mailen.

Telefonen hade redan börjat tjuta och plinga för alla uppdateringar som behövdes i systemet, facebooknotiser och mailen började ramla in.

Jag upptäckte att datorn inte fått så mycket ström i sig som den borde ha fått, och snart stängde den ner sig själv.

Men detta var efter att jag hade upptäckt att jag inte kunde öppna mina mail pga. anslutningsfel.

Några ändringar i inställningarna och omställning från flygplansläget och omstart av telefonen så började mailens innehåll att visa sig.

Men problemet kvarstod att jag inte hade någon ström i datorn så blogguppdateringarna fick vänta.

Jag surfade runt på mobilen istället, la upp några bilder på insta, snackade med en kollega från skolan om hur livet var, innan det var dags för mobilen att lämna in.

Jag lade den på laddning med powerbanken och tog Pembas telefon istället för att ringa hem och kolla angående försäkringen.

”Ingen service.”

Jag gick ner till Pemba som nu befann sig precis nedanför huset med maskinen.

Jag sa som det var och han försökte själv en gång.

Sedan fick jag låna hans andra telefon och ringa, mamma svarade.

 

Jag sa som det var och undrade om försäkringen efter några snabba svar på hur jag hade det.

Hon sa att att allt var fixat och betalt med en förvånad röst som om det var det självklaraste i världen.

Ett klippblock stort som Mera släppte från mitt stresskonto och jag kunde slappna av. Gällande den biten, bloggproblemet fanns dock fortfarande kvar inom mig.

 

Jag gick tillbaka upp till huset för att göra vad jag kunde med mobilen, nu när jag hade en internetuppkoppling. Jag satte mig i solen mot husvägen och fortsatte.

 

På vägen hem gick jag och ”mamma” förbi maskinen och arbetsteamet igen. Nu höll dem på att dra loss ett klippblock som stoppade framfarten. Men efter några tag med skopan så insåg dom att dem var tvungna att använda skjutet till maskinen istället och försöka knacka loss stenblocket.

Pemba stod med en öl i handen och solbrillorna på, såg verkligen semesterfirande ut. Visserligen hade han jacka på sig men dock.

Han räckte över flaskan och jag tog några klunkar innan det blev fritt fram för mig och ”mamma” att fortsätta vår färd hemmåt.

 

Jag hade kanske inte fått något uppdaterat, men jag hade iallafall fått en ny dag att skriva om och klartecken att allt var okej.