25/1-17

 

Så idag var det fredag igen, nu har jag varit här i sex veckor! Ibland känns det som tiden flyger iväg. Till skillnad från igår.

 

Jag satt hemma och väntade som vanligt på att Nuri skulle komma och hämta mig. Jag satt vid datorn och hade precis ätit lunch, en tidig sådan! för en gång skull, idag skulle jag vara den som väntade på Nuri och inte tvärtom.

Jag satt och lekte runt med ett gammal spel när ”mamma” frågade om jag inte skulle till skolan idag.

Jag svarade att jag väntade på att Nuri skulle komma, men hon fortsatte att pusha på om att jag skulle iväg till skolan. Efter att ha försökt berätta för henne att jag väntade på Nuri, som alla andra dagar så förklarade ”mamma” att hon skulle på möte vid skolan så jag kunde gå med henne.

Detta kändes konstigt att hon först propsat på att jag skulle iväg till skolan som om jag inte var medveten om det och sedan skynda på mig som om det brann i knutarna.

Jag sa att jag följde med henne men att jag var tvungen att stänga ner datorn först.

 

När jag väl hade packat på mig det jag behövde för skolan och kom ut, var ”mamma” redan borta, jag frågade några av arbetarna som satt och vilade på grässlänten om dem sett henne och dem förklarade att hon redan hade gått.

Jag skyndade efter för att hinna ikapp. Jag kom ner till stora vägen men inte en skynt av henne någonstanns.

När jag väl kom till skolan så var jag den ända läraren där, och några av eleverna satt på den låga muren och väntade på att lärarna skulle komma.

 

Efter 20 minuter såg jag Miss komma gåendes ner för slänten mot skolan, under tiden hade ”mamma” passerat skolan på väg tillbaka hem, som skjuten ur en kanon.

När Miss kom frågade jag henne var Nuri var. Men hon hade ingen aning.

Den trejde läraren kom efter att ha varit ledig dagen innan. Vi hälsade och jag frågade honom om han visste var Nuri var.

Han sa även han att han inte visste var Nuri var.

Morgongympan satte igång men av en av sjätteklassarna.

Jag vankade fram och tillbaka på skolgården och förstod inte alls vad som stod på.

Så uppe vid bönemuren kom en gul keps gående. Det var Nuri!

När han kom ner och vi häslat frågade han vad jag gjorde på skolan, om jag var och hälsade på.

Jag tittade frågande på honom och han förklarade att dem bara skulle ha nepalibaserade ämnen idag och efter lunch skulle dem ha kultur.

Halvt förbannad över att han inte sagt detta dagen innan eller någon annan för den delen, stannade jag kvar under morgongympan, satte mig och tog min kaffe i solen, när Nuri kom ut från personalrummet och berättade att vi skulle ha engelska med 1-3an.

Utan att lägga någon vidare tanke på det följde jag efter honom till klassrummet där eleverna stökade omkring.

 

En väldigt ostrukturerad lektion med först tredjeklassarna, medan dem andra stökade runt i klassrummet, och sedan någon form av rotering och andreklassen fick sin undervisning.

Under tiden som Nuri undervisade i hur man skriver stora och små bokstäver, svärmade dem yngre barnen runt mig. Vissa ville att jag skulle rätta deras Nepaliskrift, men jag försökte förklara för dem att jag inte kunde läsa Nepali utan någon direkt framgång.

Efter lektionen så pratade jag med den tredje läraren om när dem skulle ha nästa klass då det liknade rast ute på skolgården.

Han sa att vi skulle prata med Nuri, så vi gick in till honom där han stod i sjätteklassarnas klassrum och undervisade på nytt.

Jag frågade honom om dagen och han sa ungefär samma sak som innan angående kultur efter lunch.

Jag sa då att jag kunde lika gärna gå hem och skriva rapport eftersom jag inte kunde tillföra något för dagens lektioner.

 

När jag kom hem hittade jag ”mamma”, ”pappa” och några byggare vid eldstaden, drickandes te.

Jag sa som det var att jag var färdig i skolan för idag och satte mig ner vid datorn för att skriva en ny rapport om utbildningen.

 

Jag kan fortfarande inte förstå hur kommunikationen fungerar, om den finns över huvud taget?