21/1-17

 

Två timmar i sovsäcken, innan solen började steka och ventilaionen behövde öppnas på vid gavel för att få in syre i tältet. Detta var hur morgonen var dagen efter bröllopsfesten. Till detta kom tröttheten efter nästan 24 timmarsdag och åtskilliga koppar chang.

 

Redan när jag gått och lagt mig hade jag fått godkänt från Pemba att stanna hemma från skolan denna dagen. Det var nog lika bra, för ärligt hade jag nog inte tillfört något produktivt till utbildningen en dag som denna.

Jag kände mig inte bakis utan bara en enorm trötthet efter den korta tiden jag faktiskt hade sovit.

Jag masade mig upp på övervåningen där Pemba befann sig med ”mamma”, jag fixade mig en kopp kaffe för att få koffein och Pemba undrade om inte han också kunde få en.

Vi satt och diskuterade gårdagen och vad vi skulle göra idag, vilket inte skulle vara så mycket kom vi överens om. Jag påminde dock honom om att jag skulle behöva komma iväg med internetdosan för att få lite jobb gjort.

Han sa att Pasang skulle komma med den dagen efter, så jag kunde ta den av honom då.

Vi drack vårt kaffe och plötsligt serverade ”mamma” chang från ingenstans. Pemba bekräftade att det var bra som en återställare.

Jag, som hade fått lite avsmak av changen dagen innan tittade motvilligt på koppen, men Pemba berättade att det var lite mjöl och socker i denna batchen så det var inte samma sort som igår.

Chang tar indirekt aldrig slut i koppen utan den fylls alltid på. Så med en tredjedel av koppen fylld, började vi så diskutera mat. Jag nämnde att jag drömt om Nasigurang på morgonen, och ”mamma” erbjöd stekt ris. Jag tackade naturligtvis ja. Och väntade på maten medan jag sippade på mitt chang.

Jag var vrålhungrig, som man brukar vara efter en helkväll på krogen och kände hur mina cravings spökade i huvudet.

Det är inte nådigt vad man kan uppskatta vissa saker vid vissa tillfällen.

Jag mer eller mindre slängde i mig maten, Pemba frågade om jag ville ha påfyllning och jag tog hjärtvilligt emot mer.

Under tiden som vi avslutade våra skålar med ris, så lämnade ”mamma” oss. Pemba måste ha förstått mina signaler när vi diskuterade cravings och min födelsedag, om det var något speciellt jag önskade att han tog med sig från Kathmandu. Kött, hade varit det som genomsyrat cravinglistan, och plötsligt frågade han om han skulle tillreda lite kött.

Jag såg förvånat på honom samtidigt som han gick bort till en gryta innehållande resterna av geten som slaktats någon dag tidigare.

 

Köttet fräste i pannan ihop med kryddor och lite vatten medan Pemba ringde några samtal, köttet serverades rykande på en liten tallrik och jag stoppade bit efter bit i munnen.

Solid födda som behövde tuggas och procceseras av tarmarna. Himmel!

Och det var salt! två flugor i en smäll.

Efter att vi avslutat snackset så frågade Pemba om vi skulle ner till skolprojektet och diskutera utvecklingen av anläggningen. Jag roffade åt mig mina kameror och vi gick iväg ner till projektet.

Vi disskuterade utveckling och planlösning, samt var och vad som skulle kunna vara bra att ha för byggnader och var dessa borde ligga inom området.

Det slutade med att vi fick fram en planlösning med plats för tre nya byggnader och en parkeringsplats som skulle sammankopplas med vägen och i förlängningen caféet och kantinen som förhoppningsvis kan bli en knutpunkt mellan skolan och förbipasserande resenärer.

 

Detta projekt har utvecklats till något mer än att bara undervisa. Dem nya uppgifterna och planerna kommer dock att innefattas av ett nytt projekt strax efter att jag avslutat undervisningsdelen.

Det nya projektet kommer dessutom att sträcka sig över en långt längre tid än nuvarandre.