20/1-17

 

Så för två dagar sen fick jag besked av pemba att jag var tvungen att vara hemma från skolan innan klockan 15, då vi skulle iväg till en vän till honom innan vi skulle vidare samma kväll.

Vi skulle på bröllopsfirande.

Pemba hade varit hemma några dagar och vi hade mest tagit det lugnt hemmavid och besökt skolprojektet, pga. bristen på vila i Pembas liv.

Jag hade sett framför mig att vi skulle ta oss upp för berget så jag kunde uppdatera lite men så blev det inte. Inte idag iallafall.

 

Vid 1420 hörde jag någon bekant röst utanför skolan och två av lärarna gick ut och snackade med rösten, jag stannade kvar i klassrummet med Miss, och fortsatte undervisa engelska för sjätteklassen.

När klockan slog 1430 förklarade jag läget och sa att jag var tvungen att gå, jag tog mig ryggsäck och gick ut.

Där stod Pemba med dem andra lärarna och diskuterade. Jag var förvånad att han var här då vi diskuterat om att jag skulle komma hem, men o andra sidan sa han att han skulle komma förbi.

 

Vi gick en lite annorlunda väg hem, längst samma led som dem flesta andra brukade gå, vi träffade på lite folk, mer eller mindre berusade efter dagens firande av midvintern.

Hädanefter skulle det tydligen bli värmare igen.

Väl hemma sisådär 30 minuter senare så satte vi oss vid eldstaden utan minsta skymt av brådska. Det knäcktes en öl och jag fifflade om min ryggsäck, packade ner stora dunjackan och pannlampan, Pembas dunjacka och kamerorna.

Vi stannade hemma i närmare en timme innan vi gav oss iväg.

Vi gick ner till skolprojektet och kollade till bygget, och sedan fortsatte vi på huvudvägen som går igenom byn vidare till nästa by. Här ska vägprojektet fortsätta och sammanfogas med vägen som redan är byggd på toppen av nästa berg. Ett sätt att få en huvudled genom byn till centrum av distriktet och distriktshuvudstaden.

 

Väl framme på andra sidan dalen, kom vi till ett stort vit hus med blåa fönsterramar, samma stuk som Pembas, men detta kändes mycket större på något sätt.

Vi hälsade på lite mer eller mindre kända personer innan vi begav oss in i huvudbyggnaden.

Här inne var allt stort, köket med en avskiljningsväg med fönster in till stora salongen, som var kantad av bord och soffor.

Jag satte mig ner längst ner i rummet mot ett hörn med min ryggsäck och fick en kopp halvvarm chang serverad.

Denna kopp kom att fyllas på åtskilliga gånger under kvällen.

 

Efter ett tag kom det mer folk och efter några timmar var rummet fullt av gäster. En av områdets Lahamor satt vid gaveln av rummet, med resterande gäster runt sig. Dryck serverades och jag började känna att det började bli dags för att få mat i sig.

Ett antal koppar chang och kaffe senare kom så äntligen maten in.

Det var som jag hade förväntat mig, dahl bath med extra tillbehör…Kött!

Jag försökte att inte hälla i mig allt på en gång, eftersom det var närmare 12 timmar sedan jag åt förra gången, men det var svårt med tanke på smaken och känslan inombords.

Som tur var satte kryddorna stopp för detta.

Maten avslutades relativt snabbt och jag var en av dem som åt up sist trotts att folk hade kommit till festen under tiden som maten serverades.

 

Det serverades mer chang och te och minglet fortsatte på plats i soffan.

Efter ett tag ställdes det fram kakor, liknande tårtor på borden och Pemba, en bit bort från mig vände sig och sa att jag fick plocka fram plånboken om jag ville ha en egen.

Jag visste inte om jag skulle tacka eller säga nej tack, men innan jag hann bestämma mig så sa han att vi kunde dela.

Jag frågade vad det var för konstruktion och han samt några runt omkring berättade på halvdålig engelska att det var smör socker och mjöl. Thats it!

Den bruna färgen var från att sockret hade kokts.

Jag hade inte sett någon ceremoni eller något tecken på att brudparet befann sig på plats, för än jag började ha en hop av folk framför mig iförda folkdräkt och pälshattar med klassiska guldaktiga sjalar runt nacken.

Bruden hade dessutom en käpp i samma klara guldaktiga tyg som sjalarna.

Dem ställde sig runt Lahman och hällde upp chang i en kopp framför honom och började sjunga en tacksamhetssång för honom, i pauserna fick han dricka av koppen som bruden sträckte fram till honom. Inför sista versen var det dags för Lahman att lämna sitt bidrag till brudparet, till bruden innan han fick dricka en sista gång och behålla koppen. Denna procedur tog ungefär 9 minuter och fortgick med varenda gäst på stället tills alla hade lämnat sitt bidrag och blivit tackade av bruden. Hela ceremonin tog ungefär 6 timmar. Där lite annat gjordes under tiden som kören strök omkring i rummet.

 

Efter ceremonin var det fest och folkmusik spelades på någons telefon som var kopplad till en högtalare. Folk dansade, sjöng och hade sig. För min del kände jag dock hur blåsan hade fyllts av chang och att tröttheten började närma sig. Jag började kolla mot Pemba om hur och när vi skulle bege oss hem. Efter ytterligare 1 timme så fick jag första antydan till att det började bli dags för oss att ta oss hemåt.

Men en dag med Pemba är lite som att vara med en filmstjärna, rättare sagt, han är en kändis av rang. Och folk stannar honom och pratar om allt från projekt till vad kul att du är här.

En timme, nu vid köket, disskuterandes om vägprojektet. Och jag försökte hålla mig vaken med ännu en kopp chang, som jag inte kände mig så sugen på.

Vi rörde oss hemåt samma väg som vi kom, med våra pannlampor som enda ljus i mörkret när vi tog oss ner för berget till floden.

När vi kom till vägen mellan hemmet och skolprojektet, började det ljusna på riktigt och solen skulle snart gå upp. Vi gick in, jag dumpade min ryggsäck och packade upp kakorna vi fått med oss hem, innan jag drog på mig min stora dunjacka och sa godnatt till Pemba.

”Vi ses om några timmar.”

Klockan hade nu blivit 0640 och hög tid för sovsäcken.

En uppgift som kom att vara omöjlig framför mig, sova i dagsljus och ett solvarmt tält.