22/12-16

 

Första chansen till blogguppdatering och en insikt i hur material till skolprojektet transporteras.

Med en förklaring om att jag måste göra ett nytt försök med att lägga upp material på bloggen för att visa er där hemma att jag fortfarande lever, tackade jag nej till att följa med till skolan idag. Och hänvisade på att jag var tvungen att ladda datorn och redigera lite bilder och text som skulle läggas upp, om vi fick täckning med modemet.

Förra gången misslyckades jag och Pemba med vårt försök att uppföra en internetuppkoppling, krediten på modemet hade tagit slut.

Nu hade Pemba laddat modemet under tiden som han var i väg på möte i en närliggande större by, så den variabeln var säkrad.

Det som kvarstod nu var att ta reda på var och hur långt vi var tvungna att gå för att få en bra signal så att vi skulle kunna komma ut på internet och göra vad som behövdes göras.

Denna gången hade jag med mig mina assistenter från skolan, som tydligen också agerar mina livvakter enligt Pemba då det kan vara farligt för mig att ge mig iväg ensam, med tanke på att vissa av byinvånarna inte har förståelse för situationen och det faktum att dem ofta är berusade.

 

Vi begav oss en annan väg upp för berget, där vi passerade båda assistenternas hus och bjöds sedvanligt in på te. Ute var det varmt med gassande sol och inte ett moln på himmeln, men inomhus var det nästan så att man var tvungen att ta på sig en tröja för att inte börja huttra. (Stenkonstruktionen gör sig till rätta under sommarhalvåret.)

Denna vägen var betydligt brantare än den jag och Pemba tagit veckan innan men den var också snabbare och snart var vi uppe vid den första kremeringsplatsen som Pemba berättat om förra gången. Jag hade föreslagit att vi skulle ta oss till det raserade templet för det första försöket men den platsen insåg jag nu låg nedanför oss.

Jag satte igång modemet och inväntade signalen om vi hade internetmottagning eller inte.

Inget positivt resultat så vi fortsatte upp längst berget till den plats vi haft täckning förra veckan. Nuri hade beslutat sig för att han skulle bära min ryggsäck vilket gjorde att jag nästan kunde ta mig upp för slänterna lika snabbt som honom. Med den lilla skillnaden att han är född i dessa berg.

När vi kom upp förbi skogsgränsen kände jag hur det började bli kallare och att dimman började komma upp längst bergssidan.

Jag drog på mig min jacka och vi fortsatte upp, enbart för att mötas av ännu ett negativt signum från modemet.

Nästa anhalt som Pemba hade benämnt som den sista innan vi måste vända om, stod nu framför oss med varierad terräng med några småkullar innan 50 meter stigning.

 

Här fanns dock signal och jag kopplade upp både datorn och mobilen till masten.

63 nya mail och diverse uppdateringar på facebook gav en hint om att det händer saker i världen.

Efter larmet av alla aviseringar som kom fram och ett litet skratt och leende om att det var ett tag sedan jag var i kontakt med omvärlden började jag rensa bland mailen, skickade iväg några, svarade på några konversationer som jag startade i Kathmandu. Ingen direkt överaskning på facebook och snabbkorrigering av blogginläggen som copy-pastades in från word med tillhörande bilder för att spara tid och MB, så kändes det som att allt var under kontroll för den närmsta veckan. Schemalagda inlägg varannan dag på bloggen, med ett fåtal taggar och en snabb chattkonversation med Thomas som jag träffade i Kathmandu för två veckor sedan. Snabba tangentknappningar med halvfrusna fingrar och huvuan på jackan upp över huvudet avslutade jag så uppdateringarna och inväntade dem andra.

Vi tog en annan väg ner än vi tagit upp, som tog oss genom trollik skog med JULGRANAR! och åldrade tallar. Plötsligt i en glänta på andra sidan skogen förklarade Nuri att vi skulle stanna och vänta på honom, nära ett förfallet hus med otillsynt växande vete, ett förfallet stall och icke omhändertaget trädgårdsland var nu den bortre gränsen av igenkänning. Bortom detta halvkusliga bygge fanns outforskad mark för min del, men jag visste att dalen sträckte ut sig bortom bostaden och att vi borde vara på andra sidan knycken av berget som hade gjort att vi sett skolanprojektet om vi befann oss lite lägre ner i dalen och utan den här dimman.

Solen stekte där vi satt och väntade på Nuri som kom tillbaka hojtandes genom skogen med en sågad 4″ planka, jag förstod att den var till skolprojktet med tanke på att jag sett liknande material vid sågboden på plats, som jag dessutom blev påpekad av Pemba att lyfta första dagen jag var nere och inspekterade bygget. Inget material jag skulle vilja bära någon längre väg. De två assistenterna tog träpjäsen och vi började gå igen. Vi gick igenom den förfallna gården och fortsatte runt knycken på kullen, stigen ringlade sig vidare till vi kom till de plats där vi skulle gå tillbaka ner för berget.

Nuri band en lina runt träet och drog den efter sig ner för berget med mig och andra assistenten bakom sig, vi tog oss ner för berget där jag kände igen det mesta av vägen som jag och Pemba tagit förra veckan. Snart kom vi ner till det förfallna templet och sedan var det bara en liten passage genom skogen.

Nu försod jag vad dem djupa fårorna i backen varit ifrån när vi gått upp för berget. Här är den transportgata som används för att transportera ner trämaterial till skolprojektet.

Detta är verkligen ett land byggt av kroppsarbete baserat på den egna fysiska förmågan.