21/12-16

 

I torsdags efter skolan kom ja hem till ett uppeldat hus, inte i den bokstavliga meningen utan den sentimentala och psykiska meningen, folk var lite mer glada än vanligt (Om det nu går) och det serverades nudelsoppa i samma stund som jag satte mig ner i soffan.

Ikväll var det tydligen fest… och jag var bjuden.

Skoldagen började rätt sent utan min vetskap, så 0930 var jag klar att bli upphämtad av min assistent Nuri. Men det dröjde nästan en timme till innan han kom. Varför vi började så sent är fortfarande ett litet mysterium för mig.

Men så är det när kommunikationen inte är 100%.

Det var för övrigt en vanlig dag i skolan där jag hjälpte till i klassrummet, inspekterade och gjorde mentala annteckningar om hur lärarna lärde ut, deras uttal och barnens förståelse av vad uppgiften var och hur väl dem utförde den.

Jag vet inte om jag ska gå in och styra med järnhand och påpeka att barnen ska läsa och förstå uppgifterna själva och sedan leta upp svaren i texterna eller om jag ska låta lärarna hållas när deras tålamod brister och dem ger eleverna svaret nästan bokstavligt.

Jag börjar nu inse att jag egentligen ska finnas i förlängningen utbildning och lärararna istället för mellan lärarna och eleverna. Då eleverna inte förstår vad jag pratar om eftersom deras engelska inte riktigt håller den kvalitén som är västlig standard för en sjätteklassare. (Vilket är förståligt dock.)

Men det känns ändå som att jag kan få ut ett mer effektivit arbete med att arbeta med lärarna och deras utveckling då dem redan har den pedagogiska och språkliga förståelsen till barnen.

Kvällen så…

Kvällen utspelade sig i arbetarnas tält nere vid skolprojektet där det bjöds på middag, Chang och te.

Folk pratade skrattade och hälsade, några dansade till den poppiga folkmusiken som spelats i bilen hela vägen upp till byn, samt var den musik som spelades för hela dalen under dagarna.

Jag hamnade bredvid en medelålders bersk man som visade sig vara en Lhama och vi pratade lite om vad jag gjorde där och var jag kom ifrån.

Efter maten och några koppar Chang blev jag utvisad av byggherren till ett långbord ute på slänten ihop med Lhaman och två tjejer. Tydligen var det en ceremoni som skulle hållas.

Lhaman höll ett tal, eller läste böner, jag är fortfarande inte helt säker då det var på Sherpa, eller Nepali, något som jag inte heller riktigt än kan höra skillnaden på.

Några ur folkmassan svarade medan någon serverade varm Chang till oss vid bordet.

Jag och Lhaman drack ur våra muggar innan han fortsatte att prata. Sedan var det tjejernas tur att dricka ur sina porslinskoppar som också innehöll Chang, med skillnaden att de skulle mata drycken till varandra ståendes.

Efteråt delades skarfsar ut i tecken på välsignelse och tacksamhet till oss längst bordet, och sedan till alla som var närvarande.

Efter fyra koppar Chang inhemskt majsöl, och tre koppar öl, samt lite raksi, som är den lokala ”starkspriten, 20%” kände jag att det var dags att gå hem eftersom det var skoldag dagen efter. Klockan var dock bara 2030, men jag tänkte att det var bättre att gå för tidigt än för sent.