20/12-16

 

Nu börjar jag komma in i rytmen med bylivet, känner igen visst folk när jag träffar dem, även om jag fortfarande har stora problem med att komma ihåg allas namn. Man kan redan se förändringar i skolprojektet sedan jag kom hit första dagen och börjar hitta runt omkring i området.

 

Jag vet inte om det är för min säkerhet eller om det är som en säkerhet för Pemba men oavsett var jag går så är det någon som följer med mig.

Jag har fått min egna assistent i skolan som följer med mig och undervisar med mig i klassrummet.

Tiden här tas inte på så stort allvar utan man tycks sätta en tid och sen kanske man kommer en halvtimme sent, det är det ingen som vet.

Men ingen verkar heller ta illa upp om man skulle komma en timme senare än planerat.

 

Idag hade jag min andra undervisning med en 6e-klass, som gick lite knackigt men vi kom nästan igenom en hel läsuppgift med tillhörande frågeställningar, dock var jag i sista minuten till skolan så vi drog över lite på tiden.

Men anledningen till att jag var sent ute var för att jag och Pemba hade bestämt oss för att vi skulle klara av lite sociala medier-arbete innan vi skulle separeras för första gången sedan jag kom till byn.

För att ni ska förstå varför det tar sån tid mellan uppdateringarna så beror det på följande som idag, när vi behöver gå i 1,5 timmar och ta 700 höjdmeter från redan 2600 möh, för att kunna få en signal på wifidosan.

Detta gör dock inget när man kommer upp till toppen och möts av Meara Peak och andra kända toppar på 6000+meter som utsikt.

Dock fungerade inte dosan idag av okänd anledning. Pemba tänkte att det kunde vara att pengarna var slut på kontantkortet. Så efter den besvikelsen kom han med ett erbjudande som kändes lite sjukt i första hand.

 

Han erbjöd att jag kunde få ringa hem och lägga en lägesrapport som tröst, eller som förstående för att jag måste höra av mig till någon om att läget är under kontroll.

Efter lite betänketid vilket nummer som gällde för att ringa hem så kom jag till slut fram till båda familjerna och önskade god jul och gott nytt år till förvånande föräldrar.

Efter lite förklaring om hur saker och ting var och hur jag hade det, och förklaringen med att jag satt på 3300 meters höjd och ringde så bestämde vi oss för att gå ner igen för att inte bli allt för sena till lunchen.

Med vetskapen om att dagens utsikt kommer att vara underlaget för följande veckors uppdateringar och en plats jag kan ta mig till på ledig tid, (lördagar) gör att det hela får ett lite annat perspektiv när det kommer till att slå ihjäl tid här.

 

Vi får bara se om jag kan ta mig upp dit på egen hand eller om jag måste ta med mig någon.

Meditationen skulle få en helt annan innebörd om jag kom dit själv en dag.

 

(Ja det finns en avsedd meditationsplats avlägset belägen där uppe också.)