Vilodag, vemod, osannolika lyft och målet.

Efter en vilodag i Söderfors med bla. en räkmacka på herrgården, påladdning av ström och en dusch så var det dags att bege sig av mot slutet av turen. Med enbart 3,5 mil kvar så borde detta inte vara något problem.

Något som kom att visa sig inte var en dans på rosor.

Det hela började med att jag fick dra kajaken igenom halva samhället Söderfors med dålig luft och sned kajakvagn i morgonvärmen.

När jag kom upp bland dem bebodda husen i brukssamhället träffade jag på en man som var ute och fixade i sitt garage och jag frågade honom om en cykelpump.

Han rotade fram en av modell-bättre och vi begav oss ut för att se om vi kunde pumpa hjulen på kajakvagnen som mer och mer såg ut att höra hemma på tippen. Men när vi väl kom fram till hjulen så insåg jag att mitt slitande hade fått slangen att krypa i däcken och ventilen hade försvunnit in i däcket och bort från sin plats i fälgen.

En bil körde förbi och undrade vad vi höll på med. Alla samtalade om vad jag höll på med och var jag var på väg. Då pekade mamman i bilen på en sidoväg precis framför oss som tydligen skulle leda rakt ner mot vattnet med en avsedd iläggningsplats för paddlare. Detta var 500 meter tidigare än vad jag själv utsett under föregående dag och den nya kunskapen och vetskapen om att jag inte behövde dra kajaken hela vägen var lättande.

 

Väl nere vid vattnet diskuterade vi hur jag skulle ta mig förbi dem kvarvarande hindren och en del tips delades ut.

Men väl på plats insåg jag att detta aldrig skulle gå då vattenbolaget dammat av och lämnat biflödet mer eller mindre torrlagt. Jag fortsatte upp mot mitt huvudmål som var Untraverket, ett vattenkraftverk som jag inte visste så mycket om.

Efter slit, svett och en del varierande lyft så kom jag så förbi, förvånansvärt lätt.

Men snart var det dags för ännu ett lyft vid ett ”mycket mindre verk” enligt utsago.

Detta visade sig vara helt fel och betydde ett lyft som skulle ta mig på en grusväg genom skogen och sedan vidare in i byn och genom skogen för att komma förbi kraftverket.

Som tur var så rekade jag leden innan jag började flytta kajaken. Längst bort i byn träffade jag ett yngre par som jag frågade om dem visste hur jag skulle ta mig förbi verket. Dem funderade en liten stund innan mannen bestämde sig för att ringa en av arbetarna på verket och fråga om han kunde öppna grindarna och släppa förbi mig.

 

Han kunde vara på plats om 30 minuter så vi begav oss ner till kajaken efter att mannen erbjudit sig att hjälpa till att bära igenom fanskapet. Efter lite trix och missförstånd så kom verk-mannen med sin skåpbil och vi alla hjälptes åt att lyfta upp kajaken från inloppet till kraftverket.

Detta lyft blev bekvämare än andra då vi lastade kajaken i skåpet på bilen och begav oss nedströms till badplatsen där det var enklast att sätta i kajaken igen. Efter att vi burit ner kajaken tackade jag männen för hjälpen och fortsatte i ett tempo mot SISTA! lyftet och hindret på min tur.

 

Älvkarleby bjöd på livemusik och en massiv betongklump mitt i älven. Detta var enbart några kilometer nedströms från det förra lyftet, men med goda minnen från det förra lyftet så närmade jag mig med optimism.

Väl framme hittade jag en brygga och jag gick i land. På området träffade jag på en grävmaskinist som öppnade grindarna för mig så jag kunde rulla ut ekipaget i byn. Han gav mig direktion ner till fiskecampet på andra sidan byn och älven och jag drog mitt sargade bagage efter mig ner för grusstigen.

Jag passerade en servering och frågade efter nya direktioner ner till campet och en glass för att svalka ner min överhettade kropp.

Nu var det bara ren vilja som drev mig framåt och oavsett hur det såg ut så var campet nästa checkpoint på resan.

Jag slukade glassen och drog vidare upp för asfalten, en kantsten satte stopp för vidare transport när kajaken gled av kärran och ner i backen. Justering av spännbanden och några uppgivna andetag fortsatte jag ner till iläggningsplatsen.

Runt mig stod fiskare och prövade sin tur i det strömmande vattnet. Jag kom tillslut ner till vattenbrynet och svida om så fort det gick för att komma iväg på den sista etappen av turen som skulle ta mig till slutmålet. Skutskär!

Jag kom iväg, och solen värmde fortfarande trotts att klockan blivit tidig kväll. Med strömmar som ryckte och slet i kajaken var det skönt att kunna styra undan med rodret, utan detta hade hela turen nog slutat mycket tidigare då det krävt sina manövreringar på sina ställen där armarna hade fått göra 5 gånger jobbet som rodret gjort.

 

Jag passerade riksvägsbron som markerade sista landmärket innan inloppet mot Skutskär och en motorbåt med en vattenskidåkare härjade i området. svallvågor och ett vattenflöde som tydde på tidvatten gjorde att kajaken guppade fram och tillbaka.

 

Upp i biflödet och bort från ytstörningarna blev vattnet lugnare och grenverken bredde ut sig på nytt över vattenpassagen.

Solen sken starkt genom löven och gjorde det nästan omöjligt att se om man hamnade med ansiktet i dess väg. Vass och röster bakom, små bryggor och stugor började kanta strandkanten, efter ytterligare några hundra meter bredde så vattnet ut sig lite grann och en brygga med gräsplätt kom närmare, när solen försvann bakom ett träd upptäckte jag ett par som simmade i älven och dirigerade om kajaken mot land. Väl framme vid bryggan frågade jag var jag befann mig och förvånad av frågan svarade paret efter en upprepning av frågan att jag befann mig vid Willy´s i Skutskär!

Känslan av att vara framme var ofattbar och vetskapen om att jag nu inte behövde paddla mer kändes avlösande. Men…

Här kunde jag inte stanna, mitt inne i stan och risk för fler ligister tydligen. Jag tog då till reservplanen och begav mig efter en kort stund mot campingen jag hittat strax utanför byn österut.

Detta betydde att jag skulle behöva ge mig ut på öppet vatten, och paddla någon kilometer i havet för att komma fram. Jag hade hört vågorna ett tag som slog in mot land och vitnade om att det var rätt ruff sjö där ute. Klockan var nu 2120 och solen hade passerat horisonten.

Några kraftansträngningar och jag kom så fram till campingen och ett gäng som spelade kubb på stranden. Efter en vända upp till en stängd reception och några samtal med restaurangpersonalen som ringde några samtal så fick jag en tältplats för natten.

Nästa problem var för framtiden och var inget jag gav närmare eftertanke i nuläget. Jag hade kommit i mål och resten var oskriven historia.

 

Efter många om och men så har jag äntligen kommit till Stockholm och saltsjöbaden. Här ska jag nu ha praktik på Paddlesportssaltsjöbaden. I Kajaktivs regi under ett antal veckor. Det kan hända att jag även hamnar i Göteborg och Dala-Floda under perioden också. Men här ska jag utöva guidade turer i kajak, kajak och SUP uthyrning och kurser inom havskajakpaddling. samt en del butiksjobb. Även något event kommer att äga rum i form av Paddleforhope nu i helgen.

Uppdateringar kommer att komma löpande om tiden hoa Kajaktiv och Paddlesports allt efter som.