Omvägar, hopplöshet, frustration och ett ljus i slutet av dräneringstunneln.

Dagen efter bastubadet och historialektionen om Husby, bjöds det på frukost och mer kaffe innan färden fortsatte nedströms mot nya mål. Denna dagen hade jag tänkt ta mig ner och förbi Avesta. En bra sträcka, men med en del ställen där jag skulle kunna tjäna in lite tid genom att välja inomskärslopp för att slippa den värsta blåsten och vågorna.

Denna dagen skulle komma att bli något krävande med rak motvind och några bredare passager som skulle korsas på olika håll, mestadels rakt över, och med mer eller mindre vatten som sköljde över skrovet på kajaken.

Vid Backa fanns det en större å som skulle göra att jag slapp trycka mig fram över den breda älven med dem höga vågorna, slippa all båttrafik och dessutom komma bort från vinden som inte gav sig.

Efter några finjusteringar i kartan och en felmarkering på vilken av inloppen som gick till ån så kom jag så rätt, men!

Här stoppades jag av ett boskapsstängsel. ”Jaha, hur ska jag ta mig förbi detta då?” En titt och insomning på kartan visade att ån faktiskt skulle ta mig över på andra sidan.

Gymnastikövningar med baklut över akterdäck, framåtlut i sittbrunnen med manövern att ta av flytväst och kamera under tiden som utrymmet blev mindre och mindre tog jag mig så igenom hagarna, genom dräneringsrör och med några lyft över mer eller mindre sumpmark och koskit. Under tiden som jag pressade framåt i varmen så lyckades jag dessutom knäcka min surfplatta, som jag satt bakom ryggstödet, men på fel håll, så när jag lutade mig bakåt för att skjuta på kajaken från sittbrunnen så tryckte jag skärmen över sittbrunnens hårda bakre del.

En del svordomar och samtal till Telia om en butik där jag kunde lämna in den förstörda plattan så kopplade jag nytt grep och övergick till att navigera via telefonen.

Efter incidenten med plattan så kändes allt bara tungt. och tyngre blev det ju mer dagen framskred.

I Alvesta var det så dags för ett nytt lyft. Klockan hade sprungit ifrån lite och jag ankom till staden samtidigt som det började bli dags för middag och skymningen sänkte sig, halvspringandes tog jag mig in till stadens centrum i hopp om att hinna till apoteket som skulle ha öppet till 1700. Men dessvärre visste jag sedan ankomst att jag var naiv, då jag drog upp kajaken 1703.

En öl och en hamburgare på Oleary´s med en tröstglass fick bli dagens höjdpunkt och moralräddare. Dragandes på kajaken med min mer och mer katastrof till Kajakvagn kom jag till ett industriområde  som jag ansåg, enligt kartan vara en bra tältplats. Jag hittade en kille i en lagerlokal som höll på att serva sin båtmotor och frågade hur det skulle vara att tälta på gräsplätten utanför.

Han kliade sig i huvudet och sa sedan med lite misstänksamhet i rösten att det inte skulle vara någon bra idé då det sprang ligister i området under nätterna. Han kunde inte svära på att dem skulle göra det just denna natten men att det var säkrare om jag tog mig ner till sjukhuset, några kvarter längre ner.

Efter att jag lämnade honom till sitt satte jag mig så ner med kajaken vid en gräskant och var på väg att bryta ihop av frustration och trötthet. klockan var nu runt 21, men det var fortfarande ljust.

Till sist kom jag fram till sjukhuset och fick kontakt med personalen på akuten som tittade lite konstigt på mig när jag sa att jag var ute efter sporttejp och någonstans där jag kunde sjösätta en kajak.

En av sköterskorna sprang iväg för att se om hon kunde hitta någon sporttejp medan andra cirkulerade rundor mellan sina ronder.

Till slut kom hon tillbaka med en kollega och en rulle med något som såg ut som kirurgtejp av den grövre kalibern. Jag tackade för det lilla och kollegan som varit med pekade mig i rätt riktning ner för sjukhusslänten mot vattnet.

Hennes pass var över och hon var på väg hem så hon följde dessutom med mig ner till platsen hon menade, samt erbjöd sig att hjälpa mig ner med kajaken till insättningsplatsen.  När vi kommit ner med kajaken och jag tagit ur utrustningen för nattens övernattning så frågade hon om jag hade någon frukt.

Jag svarade nej på den något annorlunda frågan, medan hon öppnade sin ryggsäck och tog fram fyra äpplen. och instruerade att jag kunde ta mig till sjukhuset om jag behövde något och att jag skulle hålla mig borta från nästa by av säkerhetsskäl.

Jag tog emot äpplena och kröp till kojs något fundersam om jag skulle få något besök under natten.

Dagen efter flöt på desto bättre. Jag kom iväg något sent, efter en tur in till centrum för att få tag i sporttejp av rätt sort och diverse andra förnödenheter som kunde komma till pass.

Värmen var olidlig men efter att ha tejpat händer och fötter samt kommit tillbaka till kajaken så kändes det åter skönt och avslappnande att vara tillbaka på vattnet.

 

Dagen gled förbi utan några större omständigheter och slutade  med att jag kom till min tänkta tältplats. Men här kunde jag inte slå upp tältet!

Här fanns verken en strandkant eller något som såg ut som fast mark bakom all vass, jag fortsatte så ut i fjärden och kom till nästa stora yta med öppet vatten, Färnebofjärden.

Med sikta rakt över till inloppet på nästa del av älven begav jag mig så iväg. kobbar, öar utan stränder och stenblock passerade, till sist kändes det som om jag skulle få spendera natten under en gran med måsar och andra sjöfåglar runt mig, när jag så såg något som såg ut som en strandkant en bra bit bort.

Klockan började ännu en gång närma sig skymningstid och behovet av att hitta en lägerplats började trycka. När jag kom närmare såg jag att det var en strand jag sett tidigare, men att det var något på stranden.

Det såg ut som kanoter och in i skogen såg det ut som det stod tält uppställda.

Två personer kom ner på stranden och drog upp några av kanoterna samtidigt som jag gjorde en kraftansträngning för att komma så högt upp på stranden som möjligt.

Vid närmare undersökning visade sig att det var ett gäng scouter och en familj som hade intagit ön för natten, allihop från, Belgien!

Tisdagen kom jag iväg i tid och anlände till nästa samhälle lagom till lunchdags, för tarmen iallafall. Klockan var närmare 14.

Jag svängde av in mot land för att ta en inloppspassage och för att slippa sugas ner i forsen som passerade samhället på bred front.

När jag kom närmare land reste sig byggnader upp som mer liknade ett gods eller en herrgård. Väl i land insåg jag att det var en högskola i SLUs regi med ett café och en restaurang. Det serverades lunch och jag bad om en tallrik. Pannbiff med potatis och sås, buffestil!

Några timmar passerade här medan jag insöp atmosfären och inspekterade forsen för att slippa lyfta iallafall en dag.

Längst bort i forsen såg det ut som det var betydligt mindre sten än i resterande fall och jag begav mig iväg. Efter forsen, kom det fler forsar ut med vägen men passerades utan några större problem. Några strömmar fick man kämpa sig igenom då dem tog tag i aktern på kajaken och ville vända runt den. Men till slut kom jag så fram till Söderfors och campingen.

 

Tidigare på dagen hade jag hört av mig till Herrgården som låg bredvid för att höra vad ett rum kostade, då det hade varit najs med en natt inomhus. Men då priset var allt annat än studentvänligt fick campingen duga.

En vilodag väntade då jag insåg att det bara var 3,5 mil kvar till målet, men med fyra lyft som var mer eller mindre okända.

 

 

Fortsättning följer…