Lagom så här till nationalfirandet kan det väl passa med en recension och en perfekt dagstur på Fulufjället.

Igår begav jag mig till Fulufjället för att reka en tur inför sommaren.

Innan jag kom in på utbildningen, precis när jag skulle söka in så sa pappas flickvän att OM jag kom in så skulle jag få guida dem i sommar.

Historien visar på att det nu är dags att snöra på sig kängorna…. Eller det kanske blir terrängskorna istället med tanke på hur vädret och underlaget var igår. På vissa ställen ligger snön fortfarande kvar, mer eller mindre bärande, i sänkorna och mossorna finns viss vattensamling där man får se sig för var man sätter fötterna, men i det varma vädret så gjorde det inget att man trampa igenom på ställen, då skorna torkade nästan direkt. I övrigt var det som att gå i bokskogen när frosten lagt sig, frasande vitmossa och skor som täcktes av fint fint damm.

Under tiden som jag kartlade sträckan och räknade på tidåtgången så träffade jag på ett få tal mindre sällskap som begett sig ut i det fina sommarvädret, ett gäng träffade jag vid bron ovanför Njupeskär som satt och fikade vid ena änden av brofästet, jag satte mig ner med dem efter att ha fått frågan hur terrängen såg ut där jag kom ifrån, om det var samma blockterräng som på den andra sidan bron, där dem kom ifrån. Efter att ha förklarat terrängen och en mindre diskussion om hur virket till bron kommit upp tackade jag för mig och begav mig vidare för att inte tiden skulle rinna iväg.

På andra sidan bron, närmare bestämt på utkiksplatsen över Njupeskärsravinen, träffade jag på ett nytt gäng som diskuterade var dem skulle gå, vred på kartan och pekade på olika håll, när dem fick syn på mig hoppandes fram på stenblocken.

En av kvinnorna haffade mig i luften och utbrast:

”Du vet säkert var vi ska! Kan du hjälpa oss?”

Jag stannade halvvägs genom skuttet och utbrast: ”Ja visst!” Jag vred runt deras karta och tittade upp in mot fjället och hittade en av rösmarkörerna en bit in på en liten höjd bakom gänget. Dem hade gått femtio meter för långt och missat avstickare som skulle leda dem mot Rörsjöstugorna. Medan gänget stannade kvar och diskuterade så fortsatte jag iväg, letande efter min egna stig som enligt rykten inte skulle vara utsatt på kartan eller rösad.

Stigen var inte svår att hitta dock, men målet var desto svårare. Efter flertalet titt genom kikaren sökandes efter ETT specifikt träd i det låglänta landskapet var lite som att leta efter en nål i en höstack.

Enligt Naturum skulle det finnas ett staket runt trädet, o visst efter att ha spenderat flertalet blickar på kartan och uteslutningsmetoden, hittade jag tillslut rätt. ”Staketet” var en dm högt och gick runt trädet som nästan hade växt överavspärrningen.

Fortsättningen gick över oledade myrar, fram till Harrsjöstugan där en sen lunch fixades. Här hittade jag även hela fjällets myggsvärm som lyfte från marken när man passerade förbi. Här träffade jag även på det gäng som jag hjälpte på rätt led tidigare. På vägen mot det verkliga målet, Rörsjöstugorna, där vi kommer att förlägga natten, passerade jag Rörsjöarna, där fiskarna var i full gång med att festa på myggen.

Avslutningsvis… Ja jag tog mig tillbaka ner till där jag började, kan ju inte skriva ut hela texten här eftersom det finns en chans att ”gästerna” läser detta, och då försvinner wow-upplevelsen. Men jag tror inte att dem kommer bli besvikna.

Idag får man dock lida av solbrända vader och lite ömma hålfötter, 19 km, på 7 timmar med blockhoppning är inte optimalt med lågskor.

Ett passande utflyktsmål för en dag som denna, 6 Juni. Rekommenderas!