Liggunderlag rullas ut, vindsäckar sätts upp och lunchen tas fram. Magistern förklarar att han är orolig för att vara i området men att det råder gynnsamma väderförhållande för övningens syfte.

Så börjar vinterkyla del 1.

I veckan var det dags att köra igång vinterutbildningen och vinterturerna. Med resultatet i hand från äldre utbildningsomgångar, där huvudturen till Joutenheimmen fått avbrytas pga. att eleverna inte klarat av situationen.

Vilket får en att tänka lite på hur det egentligen kommer vara vecka 16 då vi ska iväg.

 

Denna turen började med whiteout och hög luftfuktighet. Stighudarna sätts på och pulkorna packas för avfärd, lite vingligt och osymetriskt dragande, pga. en saknad karbin, kommer vara en del av besvären dem kommande dagarna.

Många orienteringsstopp, glömd utrustning i bussarna, kappkörningar, och så var vi igång. Snålblåst, underkylt regn och allmänt dåligt väder dominerar dagen och lämnar inte mycket torrt.

Vid 17 och mörkrets inbrott samlar utbildningsledaren oss runt sig och kör iväg en bit upp i terrängen innan han kommer tillbaka.

”Nu är vi officiellt lost!”

Tonläget i hans röst tyder på att det var detta han ville uppnå med dagen.

Andra dagen började mulen och kall, marken är blöt efter att ha blivit upptrampad under kvällen och avsaknaden av tjäle.

En del av utrustningen är blöt efter nattens regn och pulkorna som stått ute har fått sin beskärda del. Jag hänger upp handskarna som är dränkta, ena kängan har sugit åt sig en del av poolen som bildats i kälken, och ryggsäcken har fått ta del av fukten.

Dagen bjuder på bättre sikt, mindre vind och chans till en bra dag. tempot blir högre med ett bättre flow som följd. Det spricker upp något och solen kommer fram bakom molnen med lite välkommet ljus och D-vitamin. Med-orientering utifrån naturen, där vi ska peka ut på karta hos MR D var vi är någonstans blir dagens uppgift, vilket inte är så lätt alltid när man kämpar med en bångstyrig pulka och skidor som gräver ner sig i snön på samma gång.

Vädret håller i sig och vi återkommer till Harrsjöstugan, där vi käkade lunch på första turen vi var på i somras, redan tre dagar efter skolstarten. Efter en liten paus med tillhörande tömning och påfyllning ska vi fortsätta en timme till, rakt ut på fjället.

 

 

Skymningen lägger sig och åter igen är vi omgivna av mörker, men denna gången med mer kyla och en stjärnklar himmel. Kvällen förlängs med en tävling om att sätta upp tälten. Vilket känns som en lätt vinst, men som visar sig bli en personlig flopp. Nästan klara sist, och dessutom vid genomgången, konstaterat att tältet står på fel håll och dåligt uppstagat.

Två trötta och frusna kollegor, mat ska tillagas och snö ska smältas till dricksvatten. Jag har redan konstaterat under dagen att det gått åt ohyggligt mycket bensin, och konstaterar för mig själv att det är frys- och lufttorkad mat som gäller för nästa tur. Ensam sitter jag i kokgropen och försöker smälta snö till tältlaget medan dem andra två befinner sig i tältet. Lite bitter försöker jag få känslan av trivsamhet att överta sinnesnärvaron, då jag faktiskt tycker det är rätt härligt att sitta ensam ute i mörkret och SNÖN! och egentligen inte göra någonting, medan jag väntar på att vattnet ska koka upp så jag också kan gå och lägga mig.

Natten består av dålig sömn, rullande sovsäckar och ryckande tältduk. När dagen gryr och vi blir väckta av Karin blåser det fortfarande, och upplevs som halv storm och regn inne i tältet. Som vanligt får jag lite brått att komma ut då jag behöver kissa och kastar på mig skalkläderna, drar på dem kalla kängorna och klättrar ut ur tältet.

 

 

Väl ute upplevs det som en fin morgon, visst det blåser men är inget som stör. Jag packar pulkan, tar fram frukostmackorna som jag förberett hemma och beger mig in i tältet igen.

Detta är dagen då vi ska hem…Kanske(?)

To be continued!