Efter isjakt kommer snöjakt. Denna veckan har vi invigt turskidorna och friskat upp minnet på längdskidslektionen från förra veckan.

Med en medeltemperatur runt -5 på dagarna kom introduktionen för turskidor och en del av utbildningen jag sett fram emot mest av allt sen jag kom på tanken att söka för tre år sedan.

Med ett par turskidor från skolan med samma skor som vid  längdskridskoåkningen, vallade vi och förberedde vi oss för en dag som skulle visa sig gå i samma tecken som dem flesta andra dagar vi spenderat i naturen sen vi började den här utbildningen, trots skepsis om det skulle finnas tillräckligt med snö för att kunna genomföra en trivsam tur.

Med dagsturspackning in i bussarna gav vi oss av mot ett ställe som magister D hade tankar om som snötäckt.
Utefter vägen syntes väldigt lite tecken på att det vita guldet skulle ha kommit till oss och tankarna snurrade om vad vi skulle göra om vi inte fann snö i rätt mängd.

Skulle vi spendera tiden i skolbänken med teoretisk turåkning, eller skulle vi byta turskidorna mot ännu en dag med längdskidorna på den isiga arenan på skolan?

I en T-korsning vände magistern om den första bussen och vägen ledde tillbaka samma väg som vi kom. Utan att direkt veta var vi var eller var vi var på väg kröp jag ihop mot skjutdörren i bussen igen för att få ut så mycket vila som möjligt av situationen, ungefär samtidigt som jag ser hur den främre bussen kör in till sidan och in på en mindre ficka i vägkanten.

Vid urpackningen av bussarna och en liten genomgång av dagen påminner magistern om att skidorna är vänster respektive högerhängda och att pilarna i bindningarna är indikatorer på detta. Hugo påpekar att han har två högerskidor, säger Johanna att hon har två högerskidor, dem byter en skida med vandra och folk drar en mindre lättare suck av lättnad för att problemet var så lättlöst. När jag inser att jag själv har två högerskidor och grämer mig lite åt detta innan jag rycker på axlarna och tänker, ”Äh hur svårt kan det bli?” Magister D kommenterar att jag iallafall inte kommer ha problem att ta högersvängarna under dagen och kitningen fortsätter.

En bit  in på leden märker jag att jag har lite bakåtglid och undrar hur mycket längre fästvallaläggning jag borde ha haft. Med erfarenheten från längdskidorna och samma miss, tänker jag att jag får ta i lite mer istället bara.

 

Jag har aldrig känt mig så kass på något som jag ansett att jag kunnat, egentligen utan att ha testat på det i någon större utsträckning. Den erfarenheten jag har inom turåkning grundar sig med ett par ”Vita-blixten” En träskida, vid storlek planka som smetas in med tjära som valla och används främst av försvaret.

Med en lätt ”är jag dålig-känsla?” fortsätter jag längre och längre bak i ledet och till slut sist. Men stånkar på och är tacksam för att jag samlat på mig någon sorts råstyrka under mina år iallafall. En lättnad infinner sig vid lunch då jag inser att detta faktiskt är något jag klassar mig som expert på. Alltså rast och mat. 🙂

Folk sprider sig mellan några träd i terrängen och bildar något av en samling i organiserat kaos medan jag sätter mig med ryggen mot gruppen och ett träd, så att jag får solen rakt i ansiktet och plockar fram mattermosen och vattenflaskan för att avnjuta varm mat utan att behöva köket.

 

Pasta med musselsås, gjort på musslor i olja stekt med röd, vitlök, tomatkross, chillisås och honung. Sätter en smak och färgklick på den nyanlända svenska vintern och en liten känsla av medelhav infinner sig. Allt som saknas är ett glas lätt rödvin eller en Corona.

I brist på detta tar jag en klunk vatten, smaskar i mig resten av maten medan jag förklarar för Sara och Linnea vad det serveras vid min oas i snön till lunch, får respons av lätt avund och funderingar kring maten.

Jag plockar upp en påse saffransgifflar och kaffet och blir snart besökt av dem båda som sjunker ner på varsin sida av mig.

 

Mätt och avslappnade i solen dåsar vi till i solen och inväntar avmarsch igen. Dagen fortsätter med dåligt glid men kompenseras med stighudar och njutbar gång genom stunder i terrängsnö sidan av spåret. Vi provar på olika tekniker och stilar att ta oss fram på leden och på väg tillbaka mot bussarna känns det till en början lätt, men snart gör sig bristen på valla och teknik påminda och jag hamnar snart sist igen.

Till sist så pass sist att jag hamnar med magistern utom synhåll för resten av gänget och med blåmärken, skrapsår och snö lite överallt på kroppen då jag har problem att hålla styr på skidorna som gärna viker sig in i varandra spår och träningsvärken från längdskidsåkningen gör sig ytterst påmind.

Tillbaka på skolan efteråt träffar jag på Torun och vi diskuterar lite kring valla och dagen. Då kläcker hon ur sig att man ska ha fjällbeklädda skidor för att slippa vallan och att det ger bättre grepp. Vilket ger mig kraft som utlöses i ett ”YES!” Då det är just ett par sådana som jag själv har köpt i reabacken från Grövelsjön. 🙂 En lättnad och ro sprider sig i kroppen och en ny förhoppning om erövring av området kommer tillbaka.