…Detta är dagen då vi ska åka hem… kanske!

Här kommer del 2 av ”Vinterkyla del 1”

Magistern har förvarnat om en sjukövning  under dagen redan dagen innan. Så tankarna snurrar om var, hur och när detta ska inträffa. Samtidigt spökar hjärnan om att turen skulle kunna bli utdragen över helgen, efter ett mindfuck som Dennis satt igång redan i början på veckan. Vi skidar över fjället och startar i ett högt tempo, så högt att det är svårt att gänga med, pulkan börjar kärva igen och jag hamnar på efterkälke redan från början då jag glömt ta av mig förstärkningsbootsen.

Kolonen dras ut och det blir svårt att se den som går först. Jag skidar på och kommer ikapp Ida och Rasmus, blåsten ligger oss rakt i ansiktet och tvingar oss att använda våra googles.

 

 

Efter en helvetesbacke i skogsterräng med lite snö, undervegetation, sten och ofrysta vattendrag resulterar i sänkt stridsvärde, många omkullkörningar och välta pulkor och vredesutbrott, att det börjar närma sig lunch gör inte saken bättre när vi blir informerade om att det är dags för sjukövning.

Förstående godtar jag situationen då jag vet hur magister D tänker, med stress och mentalt arbete i samband med hunger, kyla och irritation. Vi fortsätter ner för fjällets skogssida och kommer till en liten flak glänta, där det tydligen går en lavin, (om man tror på magisterns ord.) Några i klassen faller omkull med olika nivåer i teaterspel och vi andra samlas för att organisera upp en räddning och evakueringsplan.

Johanna och jag får Ida som gruppledare, utsedd av Micke och vi tar oss an Rasmus som är en av dem skadade och visar sig senare att han är medvetslös och okontaktbar.

Vi genomför en kroppsundersökning som vi lärt oss under WAFA-utbildningen och konstaterar att vi kommer få evakuera honom i framstupasidoläge, fixerad i pulka. Jag och Johanna sköter transporten medan Ida följer efter med sin pulka och packning.

Vi tar av oss skidorna för att ha bättre kontroll på nertagningen för dem isiga backarna vilket inte är så lätt med 70 kilo o två meter köttstycke som bara ligger i pulkan utan att bryta karaktär. Detta resulterar i att pulkan kasar från sida till sida i backen, och på vissa branta ställen är på väg förbi mig när snöret bak till Johanna brister av belastningen.

Väl nere möts vi av dem andra som tagit sig ner, satt upp ett behandlingstält och börjat laga lunch medan magistern är saknad och antas hämta bussarna.

När alla kommit ner ringer Micke Magister D och informerar om läget. tio minuter senare återvänder Magistern med en av bussarna och utropar att övningen avbryts. Efteråt fixas det lunch, markörer och utrustning återställs och vi förbereder oss på att åka hem.