15/1-17

 

I Onsadags var det dags för en utflykt. Inget som var planerat men kanske tyckte familjen att jag skulle komma ut och se något annat, jag och Kanhdu tog en tur till Kinzi bazar.

Tisdagen spenderades hemma efter ett samtal från Nuris bror om att han hade huvudvärk och stannade hemma för dagen, men någon annan skulle komma och hämta mig som jag förstod det på den dåliga telefonledningen.

Jag satte mig ner med datorn och började skriva på den andra rapporten om skolan.

Ingen bekantskap kom och hämtade mig så jag stannade hemma den dagen.

Vilket var bra, för då fick  jag skrivit ikapp med tiden som jag varit utan datorn den senaste tiden.

Så när jag skulle gå och lägga mig kom lillebror fram och sa att jag och kanhdu skulle iväg till Kinzi bazar dagen efter.

”Ni går härifrån 0630.”

Fint att få veta detta 2200 precis när man är på väg in i sängdvala. Jag frågade lite kontrollfrågor för att förstå vad det egentligen handlade om, men fick inte så mycket till svar förutom att teet var klart kl 0600.

Så dagen efter ringde klockan 0600. jag drog mig fem minuter, lyssnade.

Inte ett ljud utanför tältduken förutom snarkningar inifrån huset.

Jag bestämde mig för att somna om och väntade på att någon skulle komma o väcka mig, som jag hade bett om fall i fall jag inte skulle komma upp av mig själv.

När klockan slog vanlig väckningstid, 0700 för familjen, så började folk röra på sig. Jag hörde en välbekant röst på engelska och tolkade om vad som sagts till mig dagen innan om att vi skulle träffa Pemba. Jag tog mig upp och in i huset, men det var bara lillebror som hälsat godmorgon på engelska när han kom upp för trappan.

Jag hade behållit understället på och hade båda dunjackorna på mig, idag var det en riktig vintermorgon med frost och minusgrader i luften.

Jag packade det sista som kunde packas innan vi skulle iväg. Under tiden nojade jag om det var bra att behålla understället på eller om det skulle vara varmt innan vi kom fram till första stoppet, där vi skulle träffa Pemba.

 

Jag behöll stället på och vi begav oss, först var det helt okej men när vi kom upp för tredje uppförsbacken med söderläge fick det vara nog. Jag stannade och slet av mig jacka, t-shirt och underställströjan. väl på med t-shirt och jacka igen kände jag en svalkande lättnad och hettan inombords började sjunka.

 

Vi fortsatte genom djungeln på huvudvägen, den delen jag inte hade gått när jag kom hit för 1 månad sedan. Då hade vi genat genom djungeln på småstigar.

Vi kom upp för flera högre kullar, och nu började benen klaga på värmeslag också. Snabbjustering vid nästa glänta och nu var det t-shirt och byxor med öppen ventilation som gällde.

Tempot kunde höjas och jag gick ikapp resten av gänget och förbi.

När vi så kom till det ställe där Pemba befann sig så stod där en stor larvfotsgrävare och väntade på bättre tider. Spåren visade på att den stannat för natten.

Ovanför fanns en bostad och här bodde tydligen Pemba och resterande arbetsstyrka.

Efter att ha hälsat på alla och kramat om Pemba och pratat lite om skolan så var det dags för lunch.

 

Under tiden som jag slevade in Dahlbath och Kurri så frågade Pemba om jag skulle hänga med till the marketplace, eller stanna här. Jag sa att har jag kommit ända hit kan jag lika gärna ta mig till bazaren också.

I huvudet tänkte jag mig chans till att bunkra mer choklad och kanske få tag i en chipspåse eller rent av kött.

Jag fick förklarat för mig att Kanhdu redan gått men att grävmaskinisten skulle dit så jag kunde hänga på honom.

 

Vägen till bazaren var som en motorväg jämfört med vägen hemma i byn där man var glad om man träffade någon på vägen. Här valfärdade folk ner mot bazaren som låg i grannbyn till där vi precis varit.

Det tog oss runt en timme att ta oss dit och dem första motordrivna fordonen hördes och syntes sedan jag kom till ”end station” där vi hade börjat gå sista biten till Patle.

Väl nere på bazaren vimlade det med folk och påminde lite om forna tider och torghandeln där hemma, med försäljare som sålde allt från kryddor till skor och kläder på sina presenningar som dem lagt ut på marken.

Jag frågade runt lite i olika stånd efter det jag sökte men fick nej överallt.

Vi träffade på några av maskinistens vänner som hängde i en hörna av torget.

Dem stod och snackade lite medan jag beskådade marknaden. Efter ett tag gick jag på mitt håll för att se om jag kunde hitta något av värde att bära tillbaka till tältet.

Jag fick syn på spriteflaskor och kom att tänka på att jag skymtat karameller i ett av trästånden. Den sorten som påminner om werters orginal där hemma men med halva kolan i kaffesmak!

Ett sätt att dämpa kaffetarmen när kaffet kommer ta slut!

Vi gick och käkade lunch när jag kom tillbaka, ett hål i väggen och några bord innanför. Dumplings!

Jag frågade om det var bönröra som trycktes in i knytena och fick till svar att det var kött.

Jag sken upp och väntade på att bli serverad.

8 dumplingknyten med två olika såser kom in på en aluminumbricka.

Jag tryckte i mig knytena och en av såserna och hann knappt uppfatta köttet, men gott var det. Antagligen var jag hungrig efter traskandet.

 

Vi hamnade på ett annat hak efter ännu en rundvandring på torget och jag tryckte i mig några fler dumplings.

När det så var dags att ge sig tillbaka hem möte vi några andra vänner till maskinisten som kom körandes i en traktor. Vi fick skjuts i traktorhytten på en New Holland, utan vidare vadering eller isolering i inredningen.

Andra åkte på släpet, bla Kanhdu och hennes vänner.

Efter att ha nämnt för föraren att jag höll på att bli döv av högtalaren 10 cm från mitt öra som pumpade folkmusik på högsta volym stängde han av den och vi skumpade över vattenhålor, upp för grusvägar och genom 260 graderskurvor. Vi skumpade runder i hytten som ledlösa köttstycken och jag kunde känna karmen till den icke-existerande bakrutan skava i höften.

 

Efter att ha åkt hela vägen tillbaka till där grävmaskinen var tackade jag för mig efter några minuter och förklarade att jag skulle upp och snacka lite med Pemba och lämna wifi-dosan till honom innan vi fortsatte.

Kandhu hade hoppat av i byn några hundra meter förre oss och jag tänkte hon säger väl till när hon är här.

Jag fick en kopp te när jag kom till huset, utan Pemba.

Jag drack mitt te och väntade på att han skulle komma, men när han inte hade dyckt upp när jag avslutade mitt höga glas med sött te så bestämde jag mig för att gå ner till dem andra igen.

När jag kom ner fick jag förklarat för mig att Kanhdu redan passerat men inte så länge sedan dock. Jag fick sällskap av en Porter istället, en Sherpa som jobbar med att bära tunga saker.

Vi halvsprang ner för berget jag med ryggsäcken full och han med två kurrugerade aluminumplåtar som skulle användas till någon form av takbygge.

Jag impades av att han mer eller mindre långdistanslöpte framför mig där jag hoppade mellan olika stenar och hålor i vägen.

Vi kom dock aldrig ifatt Kanhdu men hade följe hela vägen hem till Pembas föräldrar. Under tiden hade det börjat bli mörkt och dimman kom in från dalen, vi gick i någon halvmjölk sista 40 minuterna där pannlampan inte gjorde någon nytta.

Väl hemma träffade vi ”mamma” utanför huset som kollade varför hunden skällde.

Jag tackade för sällskapet och gick upp i huset där resten av familjen satt. I t-shirt och pannlampan fortfarande tänd satte jag mig ner i soffan efter att ha sagt hej till Kanhdu som såg förvånad ut att se mig.

 

Nu kände jag hur skönt det skulle bli att få lägga sig ner och sova efter maten, med värk i ryggslutet där karmen skavt in och fötter som jobbat på övertid med att parera underlagets ojämnheter hela dagen.