14/1-17

 

Fredagen kom och efter att jag förklarat att det inte var någon skola idag för min del utan att jag behövde ta mig upp på berget för att få kontakt med omvärlden och att jag behövde någon som kunde följa med mig, så blev jag tillsagt att ”mamma” skulle upp på berget.

(Hon har aldrig gått upp där under den tiden jag har varit här så jag tyckte det var lite konstigt.)

Jag följde ändå med henne efter att ha raffsat ihop mina prylar, solcell, telefon, powerbank, kaffetermosen, telefonen och en jacka.

Jag fick springa ifatt henne upp för första kullen.

Hon bar på en tevekanna och vi fortasatte upp för berget tillsammans. Jag förklarade vid en antal punkter att här borde jag svänga upp efter att jag insett att hon inte alls skulle upp till toppen utan till ett möte hemma hos Nuri.

Hon protesterade att jag skulle ge mig iväg ensam och insisterade på att jag skulle följa med henne istället.

När vi så kom fram var redan byggingenjören och några andra mer kända ansikten på plats.

Bla. mannen från nyårsceremonin som jag inte vet vem han är, fortfarande.

Jag hälsade på alla och förklarade för ”mamma” att jag behövde varmvatten att ta med mig upp till toppen. Hon försvann in i huset samtidigt som Nuris bror kom lunkandes och vinkade på mig.

Vi hälsade och jag undrade vad han skulle göra idag. Han förklarade då att han skulle upp och meditera. (Meditationsplatsen är bara ett stenkast från toppen.)

Jag sken upp och frågade om han hade lust att ha sällskap upp då jag behövde få internetkontakt.

Snart beslöt vi att sticka iväg efter lite väntande på ”mamma” och varmvattnet. Under tiden förklarade jag för byggingenjören hur min solpanel fungerade. Jag tänkte att det var lika bra att passa på när det fanns en ledig stund över att ladda telefonen, nu när solen var framme.

Vi knallade upp för berget, en brantare väg än vad jag var van vid, genom djungeln där Nuris bror förklade hur det var när han var barn, hur dem brukade komma upp här och klättra och hålla på innan djungeln blev regeringsägd och om lite olika växter i djungeln.

Vi tog en paus vid kremeringsplatsen och delade en redbull.

 

Väl uppe på toppen så var uppkopplingen en besvikelse och jag fick bara gjort hälften av vad jag behövde göra. Så efter en timme beslöt vi oss för att gå ner igen, då det började mulna på och blåsa.

”Pappa” hade kallat ner mig från övervåningen med att vi skulle ner till skolprojektet.

Jag följde honom ner till en platform på slutningen med en massa småsten.

Jag förstod vad som höll på att hända.

 

Vi skulle bära ner material till gjutningen. Eller vi i detta läget betydde jag.

Kanske var det för att dem tyckte att jag behövde komma ut och göra något efter två dagar mer eller mindre inomhus med huvudet i någon form av bok.

Säckarna som användes var gamla rissäckar, i vävd plast. Dem påminde lite om saltsäckarna som jag bar omkring på till vattenreningen under min tid på godset.

Varje säck lastades full och vägde nog uppskattningsvis mellan 25-30 kg. Sedan var det bara att fatta om säcken på bästa möjliga sätt och börja vandringen nerför branten på dem upptrampade småstigarna tills jag kom ner till skolbyggnaden och sedan ta med säcken in till grunden där murbruket blandades.

Det slutade med 8 säckar innan säckarna tog slut och att jag behövde sätta mig ner med planeringen på tiden efter Nepal för att ha så mycket rygg fri som möjligt när jag kommer tillbaka till Sverige.

 

Jag berättade för ”pappa” under en kopp te att jag begav mig hem igen för att fortsätta skriva, och skred till verket.

Väl hemma var jag ensam och avslutade skrivandet med affärsplanen, så gott det nu gick utan vidare information om eller från myndigheter.