När detta inlägg ser dagens ljus kommer jag att vara på väg till flygplatsen.
En dag som både fruktats och setts fram emot, planerats, och förberetts med klar vision och vissa tillfällen känts som den ska gå i graven.
Imorrn lämnar jag mot Kastrup och vidare till Nepal, för att genomföra mitt livs största projekt, Educate Nepal!
Ett egenkomponerat projekt från grunden, då jag fick tanken efter en föreläsning i somras som hölls av ingen mindre än Pemba Sherpa, i Haglöfs brand store, i Stockholm.
Förberedelserna har pekat åt lite olika håll med massa frågetecken som ingen har kunnat svara på, förrän bollen hade varit i rullning ett tag och passats runt till diverse olika personer och profiler i ett försök att få täckning för projektet. Långt om länge hittade jag rätt personer som kom in i bilden och både ekonomiska samt litterära medel har bidragits till projektet, men även väl behövd information om Nepal, resan dit, valuta och hur jag ska förbereda mig personligen.
Efter ett tag klarnade så planeringen och en avbockningslista kunde upprättas.
Nu har alla punkterna bockats av och allt är bokat, packat och klart.
Nästa hinder som kvarstår är att överleva 12 timmar på Dubai flygplats (en av världens största flygplatser) innan jag tar nästa flyg till Kathmandu.
Under tiden som denna dag kommit allt närmare har folk frågat om jag börjar känna någon resfeber. Men som så många gånger förr har den uteblivit till nu!
Nu snurrar det i skallen om allt på en gång.
Har jag fått med mig det jag behöver?
Kommer jag ångra att jag inte tar med vintersovsäcken?
Fick jag med mig passet och plånboken?
Kommer jag klara mig ekonomiskt?
Hur ska jag bete mig?
Kommer kaffet att räcka?!
Etc…
Innerst inne vet jag att allt är fixat och klart och det som inte är det kommer lösa sig. But still…?!
Eftersom det inte blir någon vinter i år…
